I mötet med sårbarheten

Syftet med avhandlingsprojektet har varit att utveckla vår sociologiska förståelse för hur sårbarhet kommer till uttryck och hanteras i social interaktion. Projektet genomfördes med utgångspunkt i det vardagliga stöd-, service- och omsorgsarbete som utspelar sig mellan boende och personal vid bostäder med särskild service. I detta föredrag kommer jag att berätta om denna forskning och lyfta några av de praktiknära och socialpolitiska frågor som kommit att aktualiseras genom densamma.

Termen ”sårbarhet” är knepig att förstå sig på. Ibland ter den sig enkel och konkret att handskas med. Dess allmänna och igenkännbara innebörd kan tyckas applicerbar på både den ena, den andra och det tredje. Andra gånger uppfattas termen som mer komplex och abstrakt till sitt väsen med djupgående filosofiska och existentiella undertoner. Inte helt ovanligt är heller att termen väcker någon grad av avsmak eller uppfattas som någonting icke-åtråvärt. Att dess mer personbundna innebörd – betydelsen av att vara eller att uppfattas som sårbar – betraktas i det närmaste som ett skällsord. I detta avseende kan sårbarheten ses som en starkt normativ term men också som en uppenbart politisk sådan. Detta eftersom vårt samhälle, det svenska välfärdssamhället, har en uttryckt målsättning om att söka hjälpa, stötta, ta hand om och beskydda dem bland oss som vi anser vara mest sårbara och därmed till synes särskilt utsatta för risk att fara illa.